Jag kör till Sverige imorgon.
Ska åka och hämta en soffa där också med sonen, och börja fixa huset iordning så det är beboeligt.

Mannens (och numera min också) vän kom forbi ikväll en stund
Nar jag berättade att jag ska till Sverige och jobba och bo, utbrast han till både mig och kæresten att Nej hon/du ska då fan inte tillbaka till Sverige igen. Det får vi ju finna en lösning på. Så kom han med massor av förslag och ideer

Och det var precis den reaktionen jag hade hoppats på och önskat skulle ha kommit från min kæreste, istället för att Jaha, jamen så är det sån de är, du flyttar bara.

Men det är också lite den uteblivna reaktion, och många andra ting, som gör att jag faktiskt tröttnat lite, på att känpa så hårt för relationen hela tiden, och mer o mer börjar se en flytt till Sverige igen, som en lösning på problemet.

Godmorgen från regnigt och kallt Danmark.
Zavannah och jag har gått en promenad, och nu sitter jag i soffan framför tvn.

Jag har faktiskt sovit gott, ännu en natt här, och det känns fint.

Jag tror att jag dröjer mig kvar lite, för att se hur länge kæresten förblir sådan som han är nu. Det gör det både lättare och svårare.

Det är bara så svårt att ta in för mig, att han faktiskt var outhärdlig att vara sammen med de sista 14 dagarna innan jag tog till Sverige. Såpass att jag faktiskt kände att nu är det nog, nu är det mer än jag klarar av, nu går jag och börjar skapa mig ett eget liv.

Så kommer jag tillbaka, och han är helt ändrad. Jag fattar ingenting, och jag känner mig mindfucked. Just nu är han ju den mest fantastiske glada, härliga kärleksfulla kæresten.

Så jag antar att jag väntar på att det "ska gå över " att han ska bli som förut. Annars känner jag ju att jag har tagit en felbeslutning.

Det har varit en fin dag med hundpromenader, lite sol emellanåt, och på kvällen åt vi resten av älggrytan vi lagade igår, och som blev så fantastiskt god att vi båda var helt lyriska.

(Fann en gammal bild på Araya..)

Pratade lite med kæresten, och han säger att han inte är glad över att jag tar till Sverige, men att han är sån som accepterar tingen som det är, och en del av honom är lite imponerad säger han, över att jag så snabbt tar tag I problemet och finner en lösning med arbete, även om det kanske inte är den bästa, eller mest önskade.

Och jag tror honom, på det han säger. Och tänker att det nog är bra, med lite distans för mig, efter allt jag varit igenom, och kanske också för honom.
För det här som varit sista veckorna, pekar ju bara på hur sårbar jag är, hur lätt jag hamnar i tvivel, hur svårt jag har att lita på honom, och hantera hans dåliga dagar /perioder.

Och att han svänger ganska mycket i sitt mående. Det sa han sjalv idag, när vi pratade.

Så nu ska jag ha det fint med honom, och så kör jag till Sverige senast måndag, eller möjligvis i helgen.

Godmorgen
Jag måste snart till Sverige, innan jag mister mig själv igen, och börjar tvivla.

Det är bara så hårt att se kæresten så glad och precis som den man jag blev så kär i. Att han inte gör ett dugg för att ens försöka få mig att stanna i Danmark..

Det är både bra och dåligt. Bra för att det är fint att han inte är ledsen. Att såra andra människor är hemskt. Men sorgligt för att det verkar vara min förestående flytt som gör han glad..

Ni som läser min blogg, vet ju att det inte bara är det med den uteblivna autorisationen, som för mig hem till Sverige.
Det finns andra själ också.

Det sista året har varit hårt för mig, med alla turer fram och tillbaka i förhållandet.

Det har gjort något med mig, satt djupa känslomassiga spår och jag har svårt att lita på honom, svårt att tro på det han säger, för under hela 6 månader, har han varit så sjuk, en långsamt nedåtgående spiral, som inte ens han själv har varit medveten om.

Under denna tid har jag både kunnat se och märka, känna, att det varit något galet. Men när jag velat prata, eller frågat vad det är, har jag blivit avvisad och fått svaret, det är inget, allt är fint.

Till sist har jag börjat tvivla på mig själv, mitt förstånd, har tänkt att det måste vara något fel på mig, som inte kan leva i en normal relation, och som känner mig så oalskad, och osedd, ja faktiskt ganska taskigt behandlad många gånger, och långsamt har jag blivit nedbruten psykiskt.

Sen rasade allt, jag blev utslangd två gånger, han erkande att han var sjuk, började på medicin igen, jag kom tillbaka. Resten vet ni.

Men.. jag har haft det hårt sedan jag kom tillbaka i december. Jag har mått dåligt psykiskt själv, mitt jobb blev helt omöjligt att fortsätta på efter allt som varit, vänner vände mig ryggen, och till en början var det lugnt med kæresten, men jag bar på en ständig oro inom mig.

Sen har det svängt lite igen psykiskt för kæresten, och jag har börjat få det riktigt dåligt igen, när all min osäkerhet kommer tillbaka med full kraft, och när jag inte riktigt vet vad som väntar mig när jag kommer hem. När han är uppåt, är han den mest charmiga, fina, underbara, karismatiske människa, och man vill bara vara i hans närhet, sola sig i glansen av hans medryckande livsglæde.
Se hans vackra bruna ögon se på mig, med all den kärlek och värme.

Och motsatsen? Ja, den är lika jobbig som det är fantastisk att vara i hans närhet när han mår bra.
Det skedde några incidenter kort före jag tog till Sverige nu sist.

De sista två veckorna har det svängt, och jag har fått se en allt annat än sympatisk personlighet. En helg på en båt, som han tyckte var fin, men där jag upplevde honom som under de där hemska 6 månaderna. Och när jag försökte prata med han om det, sa han bara att han mår fint, allt är bra.

Och nu när jag kom från Sverige, var den charmige kärleksfulla tillbaka igen, och jag börjar nästan undra om jag inbillat mig allting? Allting kanske egentligen är fint? Det kanske är jag som är sjuk?

Nej, jag VET att det svänger, och jag kan just nu inte klara att leva med och i det. Jag går sönder...

Men jag älskar fortfarande han, den där karismatiske, som ser på mig med sina bruna ögon fulla av kärlek..

Jag får det helt ärligt lite svårt, när de på mitt nya jobb, som jag skulle börjat på den 1 maj, säger att de är så ledsna, och väldigt undrande över stps beslut. Det är jag också, en 14 månader lång kamp, är över, 1-0 till styrelsen for patientsikkerhed.

Det har taget dem 14 månader, en utdragen process som borde ha varit avklarad inom 6 månader.

Man har ifrågasatt allt, in I minsta detalj, och varje gång jag kommit in med ett nytt dokument, eller svarat på frågor, har det tagit dem minst en månad eller två att höra av sig, med nya frågor.

Jag var så nära nu, jag hade fått domen, att jag skulle ha gått till prøve i medicinhåndtering och farmakologi, och när jag klarat det, skulle jag finna en arbetsplats där jag blir anställd, får en evalueringsautorisation, och jobbar i 3-6 månader, blir evaluerad och godkänd, och får min autorisation.

När jag gjort allt som de sagt, säger de plötsligt att det aldrig varit frågan om att jobba och bli evaluerad. Det var praktik jag hade valt.
Jag säger nej, aldrig, varför skulle jag välja obetald praktik i 6 månader, när möjligheten att jobba med lön finns? Och jag har fixat ett jobb?

Men Majbrit Codam, oversygeplejerske svarar bara surt och kort att jag har gjort mitt val, det är bindende. Farvel och tak.

Och samtidigt är det stor brist på personal här I Danmark.
Nu flyttar jag hem till Sverige..
Ni missade chansen, till en bra personal med 17 års erfarenhet.. Jag hade kunnat vara færdig sosu på 3 månader, men ni ser hellre att jag flyttar. Det kostar er ingenting, att säga att okej, så arbetar du en evalueringsperiod istället. Men nej...

#stps #oversygeplejerske #dåligtdanmark #flyttarhem

Kæresten mötte mig strålande glad igår när han kom hem från jobbet.
Han höll om mig länge, och det kändes som om han var riktigt glad att se mig.

Huset var ett enda kaos, ingenting till aftensmad planerat heller. Så vi åt rugbrød och drack lite vin, satt ute I solen och pratade om livet.

Jag kunde märka, att han blev lika lättad och glad som jag, över att vi ska bli sarbos igen, ja alltså distansforhållande särbos.

Helt plötsligt hade han fått en massa energi till att göra saker, och han har börjat ta ansvar för sin medicin.
Så ja, jag känner bara att det här är helt rätt.

Och nu sitter jag här med morgonkaffet, längtar hem, undrar hur fort jag kan åka igen, tillbaka till mitt nya liv, utan att det verkar alltför snabbt. Vilken befriende skön känsla.

Det här går gott. Vi dricker vin och har ett fint samtal.
Han är glad, och jag är glad. Detta ska nog sluta bra.

Vi säger att vi har ett distansforhållande, och så ser vi vad som sker..

Jag känner mig glad och tillfreds med det..